Det är alltid intressant med forskning om vad som påverkar barns utveckling. För min del följer jag den som tittar närmre på kreativa aspekter. Lego foundations sida Learning through play har punktat upp några delar där de summerar vilka delar som bör ingå i aktiviteter för barns utveckling. Dessa är följande:
Joyful
Meaningful
Actively engaging
Socially engaging
Iterative.
Det gläder mig att se att det som lyfts fram är en interaktionistisk syn på att dessa element bör samspela i aktiviteter för att stimulera kreativitet.
Inte sällan stöter jag på forskning på andra sidan spektrat som tenderar att isolera delar av innehåll och se vilken del av hjärnan som lyser upp för att sedan utesluta eller lyfta fram en tilltro till isolering av ett ämne som lösningen till “bäst” framgång. En okomplex syn på en så komplex varelse som människan är.
Är inte arbetsminne och djupara kognitiva funktioner aktiva i samverkan mellan hemisfärer aktiverade och bildas det inte nya synapsöverföringar i vår högst plastiska hjärna över tid genom just aktiviteter som innehåller det Lego foundation lyfter fram ovan? Har vi inte kännande emotiva empatiska förmågor aktiverade när vi sjunger, uttrycker oss med musik ? Kan den ena delen existera utan den andra för att en publik ska kunna leva sig in, känna uppleva det som artisten uttrycker?
Har dessa förmågor i växelverkan inte en högst central plats i ett allt snabbare teknologiskt ökande samhälle där tjänstesektorn är dominerande? Hur ska vi samverka med andra för att hitta nya vägar (inte sällan tjänstebaserade sådana) utan dessa förmågor kan vara en följdfråga. Ska dessa förmågor då inte heller diskuteras eller lyftas fram även om de är underliggande faktorer, motorer, katalyster?
Jag tror och delar forskning som ser till att se människans delar som ett flöde av interaktioner där vi behöver befinna oss i ett naturligt tillstånd av förändring för att inte stagnera. Aktiviter som möjliggör dessa typer av kreativa uttrycksmöjligheter som engagerar så många delar som möjlgt är också vad forskning om kreativitet inom skola identifierat som bärande för framtiden (se bland annat Creativity - transversal skill). Den forskning som pekar ut och isolerar delar av lek/ kreativa element är för mig intressant på samma sätt som en ingredient i en maträtt är spännande för dess smakkomplexitet. Den är nödvändig men helt isolerad hyfsad tråkig att sätta sig till bord för att konsumera. Här ser jag framför mig en middag med en skopa vitpeppar eller ett blött lagerblad.
En växande lärande människa i dagens moderna samhälle anser jag man bör se som decentraliserad agent med inneboende mångfasetterad kapacitet för unik kreativitet. Learning through play kan över tid utveckla förmågor som ingår i problemlösning för framtidens komplexa utmaningar där vi kommer behöva pröva på nytt, ingå i ständigt nya samarbeten och konstellationer eller så fortsätter vi i en dekonstruktivistisk anda . Isolerar delar och tror att bara om vi effektiviserar isolerade delar så får vi barn på steroider. Jag tror att detta är vi redan på väg att göra men den lösningen heter AI. Det som learning through play lyfter fram är unikheten hos människans många beståndsdelar och motvikten till AI. Det som gör att vi kan använda AI på rätt sätt- We Are Not Robots från ett regnigt Malmö en tisdag i början av februari 2024.